Hos oss kommer det att firas i helgerna två. På söndag ska det karvas pumpor och kalasas hemma hos min superväninna Lotta, makeup artist och mamma till Sienna och Emma och världens pyssligaste. Och redan nu på lördag så kommer det årliga pumpkin carving partyt att gå av stapeln hemma hos familjen Malins. Greg Malins är gammal vän till Brian från Seattle. Greg och Brian jobbade på tv showen Friends ihop när det begav sig. (Här skulle jag kunna berätta om när jag fick följa med på det stora dundrande avskedspartyt för alla Vännerna, hur det festades loss ordentligt och alla drack ren sprit från någon sanslöst stor isskulptur som man skulle böja sig under och öppna munnen när någon annan hällde kopiösa mängder iskall vodka eller vad det var och alla skrattade och var glada sen dansades det och alla blev så fulla att det ramlades omkull och sminket smetades ut på de vackra, lyfta och botoxade ansiktena. Det var riktigt kul). Greg gifte sig sedemera med fixiga Jennie och fick två coola ungar, Jack och Harry. Jennie anordnar det här partyt varje år, och alla ungar är såklart utklädda och så ska det karvas pumpor. Och den finaste pumpan vinner ett fint pris. Det är ganska många kategorier i vilka man kan vinna, så det slutar alltid med att alla barn fått ett pris. Alla barn och sa jag. Jag tror att jag vann första gången för att jag var den som inte kände någon ännu, för att visa att jag var en i gänget. Men nu tror jag bara att jag karvar den snyggaste pumpan!
Våra härliga vänner Liz och Micke kom förbi med sin lilla Sonny Boy i söndags på brunch. Vi hade en sådär härligt perfekt söndag som det kan bli ibland. Hann verkligen med att prata med varandra medans barnen lekte lite stillsamt för sig själva. Liz, som är superhot stylist och verkligen så hipp man kan bli (nästa jobb är Coca Cola tror jag), är bara cool och härlig som person. Micke, som är hur skön som helst är restaurantör och har egen catering firma. En riktig jäkel på att laga mat, vilket bland annat fick smakas i form av omelett. Gulligt att bjussa hem folk och sen får DE laga maten, eller hur. De kom rätt tidigt, och Brian frågade direkt vem som ville ha whiskey. Klockan elva. Ingen ville ha, forutom Brian, som körde sin nya signaturdrink hela dagen. Vi andra sippade lite civiliserat på skumpa. Lovely.
Vi skulle hajka vid Coldwater Canyon Park som är tillhåll för några som kallar sig Tree People. Bara namnet är ju fantastiskt! Men det var lördag och det var något event som skulle gå av stapeln, så vi hittade en annan, helt ok hajk alldeles i närheten. Tom var en riktig champion och orkade gå nästan hela vägen upp och tillbaka ner. Men sen fick Brian hjälpa till och bära. Jag har ingen kondis just nu så jag flåsade typ mer än Tom. Henry hade det riktigt bra i sin ryggsäck. Så bra att han somnade.
Tjejen som håller i klassen är helt otroligt härlig. Hon heter Musiic, vilket ju är rätt så intressant. Jag har inte vågat fråga men tror nog att det är ett taget namn. Eller också kommer hon ifrån en helt otroligt musikalisk familj och föraldrarna döpte henne till Musiic med tva i och sen så fann hon sitt kall i musiken. Såklart att det var så.
Själva klassen hålls hemma hos min väninna Kori, vilket är helt normalt om man är som Kori, otroligt fixig och organiserad. Det kommer sisådar tio, femton ungar per gång, med mamma, pappa eller nanny. Det är helt klart en majoritet bland nannys. Alla fran sydamerika. På något ofattbart vis så lyckas Musiic hålla alla dessa ungar mellan ett och fem år, med följe underhållna i en timmes tid. Det sjungs och spelas trummor (naturligtvis Toms favorit gren) och skakas shakers och dansas och klappas och hojtas och man är helt slut när klassen är over och vill typ hem och lägga sig för natten. Klockan fyra. 
Hon är rätt imponerad av Toms talang med trummorna. Sist vi sågs så sa hon: "I think Tom should hook up with this other kid who's also real intense. I bet they'll start a band together. They have to have a playdate. He's Beck's kid. You know Beck?"
Och den här killen som gillar att underhålla barn. Kolla särskilt in de inramade fotografierna och clapboarden. Han spelar som synes gitarr på denär bilden, men vanligen så är det högljudd, ganska usel bongotrumning på repertoaren. 
Det var riktigt varmt för några dagar sedan. Termometern på baksidan visade på 40 grader. Vinden skvalkade inte alls och man svettades som en liten gris. Henry tog sig ett dopp i poolen pa baksidan. Jag gjorde detsamma. Jag saknar svensk höst! Och årstider! Tom ser förvirrad ut när någon pratar om höst eller vår, eller vinter för den delen. Solen skiner, och det regnar ibland. Och när det regnar är det ingen som går ut. Och alla har plötsligt glömt bort hur man gör när man kör bil.
Sitter på Larchmonts Peets Coffee brevid en gigantisk grå hund, eller är det en älg kanske? Hans husse och kompis är aspirerande skådisar, såklart. Jag har verkligen den högsta respekt för alla dessa förhoppningsfulla själar som går på audition efter audition och tar teaterlektioner, för att sen gå på fler auditions, medans fanan och hoppet hålls högt! Och det gör inget, för ingen här skulle se ner på alla dessa desperata människor. I Los Angeles är det nämligen helt ok att vilja bli något, och det är inget man behöver skämmas för. Det ar ingen som viskar "Vem tror han att han är" bakom ryggen, utan det delas ut positiva uppmuntrande ord. "Good for you", är en favorit. I like it.
