Osteria la Buca

En sak som kan vara riktigt trist med LA är att man måste ta bilen överallt jämt. Eller taxi om man vill dricka mer än ett par glas vin (händer ju dock inte så ofta langre). Så jag blev så glad när jag upptäckte den lokala italienaren, som man teoretiskt sett skulle kunna gå till (nu tog vi ju bilen andå). Och så fantastisk mat! Denna lilla pärla har mamman i köket, med lite hjälp får man hoppas, och resten av familjen bakom baren eller i servisen. Och, let me tell you: Mamma kan laga mat!


Mozzarella som man nästan dog av, monkfish, ravioli, kalv... Och så tiramisu. Och trevlig servitör. Och gott vin. Mmmmm. Vi är redan stammisar.

The Grove

Ibland så måste man bara åka till The Grove för att få sin fix. Titta på den till musik synkade fontänen, alla shoppande mammor med barn som springer överallt, vindrickande lunchare och så turister.

Till vår stora besvikelse (ja, i alla fall barnens) så hade de täckt över hela fontänen (som ju faktiskt är the main attraction) och satt upp en scen. Där skulle i helgen den GIGANTISKA julgranen tändas med pompa och ståt. Vi avstår från det kalaset, tack.

Ja och så var tomten där också.

Självporträtt

It's Tom.

Yoga

Tänkte att om jag börjar NU så kanske jag kan komma i form till förhoppningsvis-bikini-och-inte-nödvändigtvis-baddräkt-2009. Så jag gick till min gamla yoga studio, där jag glatt stod på händer i 8:e månaden med Tom i magen. (Hm, kanske därför han ville komma ut fyra veckor för tidigt...) Jag vet inte varför det tagit så lång tid att ta mig samman, yoga är ju helt fantastiskt! Här är min mage med Tom, 2005.

En Riktigt Härlig Söndag

I söndags så var det för ohälsosamt att vara ute, särskilt om man var under 7 år, och speciellt om man har astma, vilket Tom ju har. Någon idiot har nämligen tuttat eld på skogen. Vi kände i alla fall inte för att sitta inne, så vi åkte ner mot stranden i hopp om renare luft, vilket visade sig vara en strålande ide. Barnen somnade på vägen, så vi körde en stund extra norrut på PCH-en (Pacific Coast Highway). När det vaknades till i baksätet så stannade vi vid piren i Malibu och kollade på fåglar och alla fiskande mexare. Sen blev vi lite hungriga, så vi åkte till Dukes i Malibu.


Där har de buffe på söndagar, vilket är det värsta jag vet (förutom på Hotel Du Cap eller Ulriksdal), eftersom man känner sig mätt innan man ens börjat äta, plus att man måste vara servitris själv. Som tur var så fanns ju baren utomhus, med lite mindre meny, och jättegoda mimosas.

Klipp

Varför är det alltid så att man känner sig som snyggast i håret samma dag som man ska klippa sig? Jobbigt också när före-bilden är snyggare än efter-bilden... Oh well, det var i alla fall värt ett besök hos Steve Lococo på Borelli i Beverly Hills... Det är mycket kindpussande och skvaller hos Los Angeles kanske enda straighta frisör.

Krig!

Trädgårdslandet, som jag hade så stora planer för (vi ska ha egen odlade grönsaker till middag varje dag!), blev inte riktigt som jag tänkt mig. Man har odlat och gödslat (med eget mask-kiss från komposten) och gallrat och pysslat och donat. Så kommer de förbannade ekorrarna och äter upp allting. Men vi verkar i alla fall få en sjysst svampskörd.

Comme Ca

I torsdags så slog vi till och gick ut på middag till Comme Ca på Third Street. Vår vän Adam var just hemkommen från London, där han varit hur länge som helst och skrivit och spelat in en ny tv serie för BBC. En komedi som heter CLONE. Kolla in vad den handlar om! Med sig från London hade han nya flickvännen Emma. Det är alltid lite läskigt att träffa nya flickvännen för första gången. Tänk om hon är hemsk! Man vill ju att hon ska vara fantastisk. Och det var hon! Tack och lov. Väldigt brittisk, snygg och rolig. Vi hade en riktigt trevlig middag. Maten kanske inte var lika bra som när stället var helt nytt, men det gjorde inget för Adam, Emma och Brian drack drinkar rakt igenom, medans jag höll mig lite städat till champagne. Mmmm.

Julkort?

Jag tänkte att det var dags att ta kort på barnen för julkorten. Det är alltid lika omöjligt, ja det var svårt med bara en unge. Nu så hade i alla fall båda på sig juliga pyjamasar och var för dagen inte snoriga och på bra humör. Okej, sitt där i soffan nu så får jag ta kort. Ja brevid varandra, närmare, titta hit, men som vanligt, lägg ner pennorna Henry, akta Toms öga. Kan ni inte kramas förresten. Men inte så hårt! Men hallå, kom tillbaka!

En guldstjärna i boken

För ett par veckor sedan kom Brian hem från jobbet med en påse från Clinique. Påsen innehöll dagcremen Superdefense, och nattcremen Super Rescue. "I noticed last night that you were running out of your nightcreme." sa den fantastiske maken.
Det blir väl knappast bättre än så här va?

Mani Pedi

Så här snygg blev lilla fossingen efter ett besök hos vietnamesiskorna på Beverlys Lanny Nails. Det här är pedikyr i snabbmatstappning. Man kommer in, blir satt på en stol och snabbt som ögat dyker ett par små damer upp och undrar om man vill ha manikyr och pedikyr. Ja säger man, och innan man hinner blinka så har man av små små nätta händer blivit tvagad, masserad, filad, insmord, lackerad och även skrattad åt och pratad om på snabb vietnamesiska (är typ säker på att de säger något om hur stora mina fötter är, eller hur lite dricks jag gav sist) och så är man klar en kvart senare. Byyyye, see you next time!

Ojdå

Fick just ett samtal från Tina på Bulgari. Hon informerade mig med vän stämma om att min klocka snart kommer tillbaka fran New York, där den varit på lagning. Till det facila priset av 600 dollar. Drygt. Man undrar ju om klockan fick åka första klass dit? Fick den bo på lyxhotell? Har inte berättat for maken ännu.

My Little Pony

Eftersom det trots allt är fredag och klockan före tio, så tänkte jag att jag kan ju faktiskt hinna med att skriva en grej till. Man är riktigt äventyrlig nufortiden.

Vi var på kalas i Griffith Park i helgen, fyraårskalas. Temat var Pony. Så det skulle ridas. Jag har alltid tyckt att ponnyridning är lite tragiskt, men det var faktiskt helt ok. Tom for upp snabbt som bara den i sadeln, och innan han fattade vad som pågick så var han iväg. Och det kändes som han passade, där i sadeln.


Henry fick åka lilla långsamma ponnybanan med mamma. Han grinade först, men jag tvingade honom att sitta kvar, för jag visste ju att han skulle tycka det var jättekul väl hästen kom i gång. Och det gjorde han.

Halloween...

Jag har ett par saker bara att säga om Halloween. Mina barn är gulliga i kostym, och gillar godis.




Och Brian, maken, har inte förändrats ett dugg på ett år. Riktigt orättvist.

Bästa Veckan!

Det här måste vara den i särklass bästa veckan på mycket mycket länge. Obama vinner valet, han är ju helt fantastisk. Jag klarar mitt medborgarskapsprov (vilket iof var löjligt lätt), nu är det bara Pledge of Allegiance kvar. Men allt, allt bleknar i jämforelse med det positiva beskedet min vän och mamma till två små fick, som opererades för hjärntumör bara för en vecka sedan. Det var inte cancer! Livet är fantastiskt.

Tennis Anyone?

Idag så hände det något väldigt konstigt. Det är lördag, och barnen somnade vid 12 båda tva på soffan. Köket ser ut som ett smärre bombnedslag, med kassar och disk och lunchmat och papper och annat som ligger huller om buller. I normala fall så hade jag såklart först städat upp och sen hade det nog varit dags för barnen att vakna och så hade skrivandet fått vänta tills på onsdag. Tack vare mannen på bilden sa kunde jag just idag släppa lite på jarnpedantkontrollen. Tack, Zach!

Anledningen till att jag hoppade ur sängen i ottan för att springa efter en liten gul boll var just denne svårbeskrivne coach, som praktiserar vad Brian en gang myntade som zennis. Plus att Brian inte kunde spela för att han har ont i foten.