Oj oj oj vad nervös jag var innan Brians och min pianouppspelning. Brian verkade vara helt lugn, men jag såg en liten spricka i rustningen på väg till Pacific Palisades, där vi skulle spela upp: "This is the last recital I'm doing, this traffic is awful, it's too far away" och så vidare. Men det gick verkligen bra, både för mig, som spelade Beethovens Pathetique Sonata, Second Movement) och Brian, som spelade Elton Johns Sorry Seems To Be The Hardest Word.
Det var den mest eklektiska samling människor jag sett på länge. Där fanns Alicia Keys wannabeen, som iklädd hatt och 12cm klackar hade med sig sitt entourage (man, assistent och tre personer till.) Där fanns den åldrande gay mannen, prydligt klädd med slips och slipover och egen designat smycke i tjock guldkedja ovanpå alltihop. Han chockade med att i smyg ha lärt sig lite mer av sin sång än planerat. Tandläkaren var också där, som bara spelar piano om bettskenan sitter i munnen. Den gamla tanten som gärna ville men bara spelade fel. Producenten som låtsades vara jättesjälvsäker men vars pulserande tinningar avslöjade honom. Sebastian var såklart där, Koris man som är supercool spelade en Beatles.
Titta vad glada vi är när det är över! Kolla även in skåpet med porslinsfigurer.
No comments:
Post a Comment